e. Marquis de St: Martin
u. Quoquette de Moureze
Ras: Camarguehäst
Uriel är min sambos häst, men han är en spännande liten häst att blogga om. Han har en stor personlighet och vi kommer framåt våren att börja jobba med hans inridning.
Jag har egentligen följt Uriel änge, det finns inte många camarguehästar i Sverige, så man håller lite koll på dem som finns här. Uriel föddes någon månad innan jag träffade Quatren, och att följa honom på bilder över nätet var ganska självklart för mig. Jag trodde aldrig att han skulle bli en familjemedlem, men det blev han.
Hur blev han det då? Jo, i Januari/Februari var jag i Kristianstad med Quatren för att passa hästar och hus till MasBoulanger (http://www.masboulanger.com/). Vid det tillfället gick Uriel på lösdrift ute i vattenriket tillsammans med ston och föl. En helg när Björne var nere och höll mig sällskap så åkte vi ut för att kika på flocken. Sedan var det kört. Björne såg bara Uriel och blev (precis som när jag träffade Quatren) kär vid första ögonkastet. Vi skulle inte ha en häst till, verkligen inte. Därför köpte vi honom inte heller... förrän i Juni.
Så att säga gick det bara inte att undvika. Bara tanken på att Uriel skulle hamna någon annanstans fick oss att rysa. Han var Björnes häst, vissa saker bara är.
Första mötetUriel hade blivit hanterad som bebis, alla fyra fötter hade lyfts och han hade blivit ledd och borstad. Något som han tydligen tyckte sig ha glömt när vi skulle verka honom. Framfötterna gick med lite dans, men bakdelen gick inte att ge sig på ens. Lilla bestämda U kickade efter oss och var inte ett dugg sugen på den idén. Det tog ett tag av invänjning innan vi kunde ta ut en duktig verkare och få ordning på hans fötter.
Resan hem var spännande. Elisabeth (Uriels uppfödare, och tidigare ägare) var en ängel och hjälpte oss att köra upp Uriel från Kristianstad till Ronneby. Det kändes tryggt och bra för oss. Att lasta Uriel var spännande, han hade åkt tidigare och var lasttränad med fronturlast. Han hade aldrig stått uppbunden vilket gjorde att vi inte ville riskera att binda upp honom första gången i transport. Vi plockade ut all inredning och han fick stå lös i transporten. In i transporten gick han med glädje, men ut genom fronten lika snabbt. Vi fick laborera lite men tillslut kom vi ut utan häst. Ni kan ju tro att Uriel var missnöjd. Men iväg kom vi, och det otroligt smärtfritt för en relativt ohanterad unghäst. Men det var tur att vi hade Elisabeth med oss.
Det roliga var att när vi lastade av Uriel och Quatren i deras nya stall så rörde ingen av dem på örat ens en gång. De hade aldrig tidigare träffast, aldrig tidigare sett platsen men de var lugna som filbunkar och följde snällt med oss rätt ut i skogen bort till betet.
Så började den dagliga samvaron med Uriel.
Det första vi gjorde var ledövningar, och ledövningar. Uriel är en specell herre och med honom är det extremt viktigt att ta det i hans takt och inte vara för påig. Uriel sprang gärna förbi en och trängde på en, försökte jag markera och tydligt skicka tillbaka honom blev han mer stressad och frustrerad. Det som fungerade på honom var att tvärvända så fort han gick förbi mig.
Hovarna jobbade vi med beröring, först med en carrot stick, sedan med händerna och så småningom kunde vi börja lyfta korta stunder.
När ledövningarna och hovarna fungerade problemfritt var det dags att introducera honom till boxen. Först fungerade det inte alls. Uriel hade aldrig någonsin i sitt liv varit inne i ett så trång utrymme, och det var inget han trivdes med. Han skulle UT! I allafall tills han började få mat därinne. Det var nervöst första natten vi hade honom inne, men han tog det med ro och numera älskar han sin box! Ibland är han inte helt säker på att han vill ut om morgnarna.
I vintras började Björne och Uriel klickerträna, något som Uriel tycker är hur kul som helst.
Det ska bli så spännande att se vad som blir av den här lilla hästen.
Om jag inte nämnt det, så är Uriel Quatrens brorsbarn. Två hästar, nära släkt - och så olika.
December 2010
Oktober 2010